Hon böjer sig ner för att ta upp lappen, slarvigt tänker hon. Den hade hamnat i varmrummet mellan de två dörrarna och fladdrade till just som hon fick fingrarna på den. I handväskan ligger läsglasögonen, hon trevar efter dem. Hon har kisat och kisat, men kan inte se vad som står på lappen.
14:5 i Johannesevangeliet tänker hon, visst är det texten om ”vägen, sanningen och livet” eller precis innan när någon av lärjungarna gnällande, frågar honom, Jesus alltså, hur de ska kunna följa honom när de inte vet vart han går.
Hon sätter sig ner och tänker på vägen som hon följt. Hur grusvägar blandats med autostrador och ibland diken. Hon har minsann inte alltid heller vetat vilken väg hon skulle gå, utan bara gått.
Hon känner plötsligen doften av maskrosor och brännässlor.
Vem har sanningen egentligen? I predikan efter predikan har hon lyssnat på orden om hur man, det vill säga hon, ska leva i sanning och efterföljelse. Hon vrider olustigt på sig och fingrar på lappen. Livet är kort, hade hon tänkt redan som liten flicka, jag måste hinna leva mitt liv.
146, pling!
Lappen och kuvertet faller till golvet när hon reser sig.
