Bröllopsdag 10 september 2011

Trivas

Trivs du med dig själv?

Trivs jag med mig själv? Ja bättre och bättre! Ju mer medveten jag blir om mitt förflutna ju mer kan jag förändra.  I mina rörelser kommer medvetenheten. De gamla mönstren går att programmera om. Alla möjligheter finns inom mig. Jag är älskad och uppskattade precis som jag är. Så skulle det vara! Men jag var tvungen att le och byggde mitt utslätade jag som sedan blev en okontrollerbar berg- och dalbana.

I min barndom visste jag inte vad som väntade hemma. Jag vill kunna uttrycka mina känslor och vill kunna vara oense utan att det blir osunt. Mina erfarenheter är antagligen bättre än en akademisk utbildning.

Är jag fyllde trettio kände jag äntligen, men inte förrän nu kan jag känna mig äldre än nio. Ändå börjar jag om och om igen. Sitter fast i mina nioår! Men har en gammal kvinnas erfarenhet. Urgammal!

Jag har funderat en hel del runt frihet och kontroll för att trivas. Mamma berättade stolt att jag var torr väldigt tidigt. Kanske redan före ett år. Mamma kontrollerade och gjorde det bekvämt för sig genom att ”tvinga” mig att sitta på pottan. Mamma var duktig som ordnade så att jag var torr i blöjan tidigt! Och jag var duktig på något som jag inte mentalt skulle kunna vara duktig på förrän kanske ett och ett halvt år senare. Finns det spår kvar? 

Hur sjuk?

Hur sjuk är jag egentligen? Eller är jag ett tecken på det sjuka samhället? Jag kanske rentav är frisk! En reaktion! Jag reagerar på färgämnet, järnoxid. Jag får blåsor i huden och i munnen. Jag reagerar på konserveringsmedel. Det finns i nästan allt! Jag reagerar på vissa sorters plaster och mjölk men inte all mjölk. Men jag ljuger för mig själv och andra om att det går bra. Äter tomaterna och vet att blåsorna kommer. I stället för att ta med egen mat. Lat! Eller vill passa in och inte vara krånglig.

Jag sover så dåligt, eller det är så svårt att somna och somna om när jag vaknar för tidigt. På förmiddagarna sover jag bra. Det är svårt att känna. Jag är avtrubbad. Är det medicinerna? Vill kunna känna. Var är min glädje? Och förresten när grät jag sist? Jag konstaterar att jag är glad att sonhustrun berättar om barnbarnen på webben, men jag skulle egentligen gråta. Högt och klagande.  Jag är så misslyckad! Inte ens min ende son vill ha mig. Så mycket i mitt liv är fel.

Hur ska jag kunna älska när jag inte vet hur det känns att vara älskad. ”Du är min älskade son”, Du är min älskade dotter”! Inget går att ställa till rätta!

Jag får lära mig leva med att jag har den här sjukdomen som både gör mig deprimerad, ger mig ångest och hypomani. Lära mig att leva med att vara avtrubbad. Medicinen hjälper, men kan jag få hjälp med tankarna som rusar som lokomotiv genom hjärnan på flera spår samtidigt. Tankar som är tänkta tusentals gånger utan slut och utan förändring.

Solen hjälper inte. Värmen hjälper inte. Fågelsången hjälper inte. Blåsipporna och doftviolerna hjälper inte. Havet hjälper inte. Skogen hjälper inte. Sömnen hjälper inte. Oändligt eländigt.

Hudlös, helt utan den yttre skorpan, skalet som håller ihop mig. Jag vill bli vaggad men inte kramad. Vill inte känna tryck mot mig. Kvävs. Det är kroniskt. Jag är en kroniker. Kronisk smärta, kroniskt eksem, bipolär sjukdom.

Det har varit svårt att skriva. Inte tillräckligt manisk. Eller inte i flöde. Det ger mig också ångest. Jag vill vara en som skriver. Disciplinerad skribent.

Är det ångest?

Är det ångest? Vad är ångest? Hur känns det? Depressionen känner jag igen och uppåt, uppåt, det som jag lärt mig att inte sakna och som kallas hypomani. Jo, jag saknar det!

Ont i bröstet, ont i musklerna, ont i magen och överallt. Jag tror jag ska dö. Kanske är det en hjärtinfarkt ändå? Jävligt ont. Kan jag må bättre? Mer medicin, bättre medicin. Biverkningar. Mer biverkningar. Det är på allvar igen. Det är vår. Det känns. Jag vill inte ha ont, vill inte brista. Inga knoppar ska bli blommor.

Jag är orolig för min ekonomi igen. Ångesten ökar. Jag klarar inte att reda upp min ekonomi. Skuld! Du som är så duktig borde väl klara det! Finns det hjälp? Vart går jag med min skuld på 4500 kronor som jag inte kan betala den här månaden. Vem vänder jag mig till för att kunna betala tillbaka 10 000 kronor som goda vännen lånat ut? Äcklig känner jag mig och överviktig.

Hjärnan går på högvarv men jag kan ändå inte hitta några lösningar. Spinner loss! Kan jag ringa någon? Vad ska jag säga? Jag klarar mig ju bra, eller inte. Innesluten, instängd och inte. Jag gömmer mig, tvingar mig att vara med. Gömmer mig.

Får barn lämna sina föräldrar? Får mitt barn undanhålla mig mina barnbarn? Vad gör en övergiven farmor då? Var det då ångesten tillkom i mitt sjuka? Då jag förstod att jag skulle bli farmor blev jag paniskt rädd. Och arg. På alla, sonen och hans pappa. På sonens mormor och hans moster som tagit över min mammaroll. Lämnade han mig för att han upplever min sjukdom som farlig, det som var sjukt innan det blev ångest också?

Rödvin hjälper inte längre. Jag blir bara kräksjuk och skamfull. Alla mina bipacksedlar säger att jag inte får blanda alkohol med tabletterna. Men jag vill hellre dricka rödvin och vara glad. Visst hjälper det!

Vad händer om jag säger att jag har sån ångest att jag inte vet om jag orkar leva längre? Vem lyssnar? För länge sedan sa min mamma att hon beundrade människor som tog sitt liv. Vi hade en granne som hon pratade mycket med. Han var olycklig och tog så småningom sitt liv. Men hennes väninnas självmord var inte lika beundransvärt. Hon var alkoholist. Mitt eget försök tegs ihjäl. Vems lyssnar? Vem bryr sig egentligen? Sköt om dig, var rädd om dig. Allt jag kan tänka på är pistoler och ångest.

Vad kan jag kräva? Skärp dig, skulle mamma sagt.

Livets begränsning

Livets begränsning

Allt kommer jag ihåg. Hela mitt förflutna. Min barndom, mina ton- och ungdomsår. De första åren som förälder och åren i USA. Det var då det började, det kommer jag också ihåg. Allt håller mig fortfarande fången fastän jag inte vill. Min berättelse styr mig fortfarande. Kanske är jag förgiftad av den. Jag vill i så fall in på avgiftning!

Ensamheten, den tunga ensamheten! Längtan efter gemenskap och kärlek större än allt annat. Ljuset som kommer in i mig och förvandlar mitt mörker så att jag kan ta in livet helt och hållet. Kan jag verkligen hoppas på det?

Mina defekter och sår har på många sätt också blivit mina tillgångar. Konstnären Dan Leonetti förgyller sprickorna i sitt spruckna lergods. Precis som Gud förgyller våra sprickor.  Det känns ändå som om mer måste spricka upp och rinna ut. Det känns som varbölden värker i mig igen. Det smakar illa. Blåsorna sprider sig och förgiftar min mun. Jag måste vara i tystnad.

Jag uthärdar min ensamhet. Rastlöst och oförmögen att ta mig för något. Lider! När jag talar om mig och mitt lidande blir jag ett offer eller kan jag vara till hjälp? Jag vill och behöver tillhöra en gemenskap. Är det kyrkans? Räcker det med kyrkans? Mina förebilder finns i olika kommuniteter, Hildegard av Bingen, Henri Nouwen, namnkunniga och många som ingen vet namnet på.

Jag vill inte leva i önskedrömmarna utan i verkligheten. Konfrontera verkligheten, men jag känner mig bara avtrubbad och håglös. Vart tog mitt hopp vägen? Kan även jag uppstå? Jag orkar inte höra Predikaren igen. Han som pratar om att allt har sin tid..

Livscoacher och terapeuter, antidepressiva och stabiliserande, sömn och vakenhet i lagom mängd, mat och motion. Puh! Spruckna byxor som en följd av övervikten. Åh vad jag längtar efter mitt smala jag, och att enkelt kunna krypa ner i badkaret. ”LEVA”. Lycka har blivit svårdefinierat. Ibland önskar jag att jag fick sova, sova. Hoppsam här kom kanske dödslängtan fram igen. Vågar jag erkänna den idag?

Så trillar tårarna sakta utmed mina kinder. Självömkan! Fy vad jag harar mig. Hatar att inte kunna genomlida ensamheten. Hatar att känna mig så beroende och utanför. Gud vad vill du med mitt liv? Vad vill jag med mitt liv?

Jag vill kunna andas fritt och sova gott. Jag vill ha andrum och sinnesro.
Jag vill vara ärlig och sann. Jag vill ha ärlighet.
Jag vill vara pålitlig och hålla det jag lovat. Jag vill ha pålitlighet.
Jag vill slippa förlora mig själv. Jag vill ha tillhörighet.
Jag är beredd att ge mitt liv för det stora och heliga. Jag har passion i mitt liv.
Jag vill ha ett gott eftermäle.

Nu slänger jag alla självhjälpsböcker! Snabba fixar hjälper mig inte. Jag är så hel jag kan vara just nu och kämpar med min tomhet och min ensamhet. Med min längtan och min oförmåga. Tre sparar jag. De av Lars Åke W Persson. Sanningar och Gömställen, Hur hel kan man bli? Och Hålla vad man lovat.