Enastående

Enastående!

Där! Där just innan ladan ser jag möjligheten.
Där! Där gräset är grönare. Där borde öppningen finnas. Där är det ljusare.
Där! Där finns det alternativa livet.
Där! Där gror det unika i varje människa.
Det är till och med som att molnen är vitare och ladan mer röd.
Det unika i varje ting syns tydligare eller är detta bara min längtan. Kan vi någonsin lämna vår livsväg? Jo, jag är kallad till livet. Jag kan och ska lämna allt, för att gå in i den nya världen. Jag tar ett kliv ut, ur den fyrkantiga föreställningen om vad livet är.

Här! Här får jag ställa de kritiska frågorna om livet.
Här! Här finns frågor om ett annorlunda liv.
Här får jag undra vilken roll det förflutna får spela i nuet. Här undrar jag när jag blev medveten om att jag var flicka.
Här! Här förstår jag att jag levt över mina tillgångar hela livet.
Här! Här förstår jag att jag gjort, det andra sagt, för att bli älskad.
Jag har vänt ut och in på mig, snott mig runt, runt som ringen på min hand. De röda granaterna som känns lånade och de gröna smaragderna som någon tvingat på mig för att jag inte ska kunna se min egen diamant.
Här! Här känner jag elden som gör guldet rent.

Sitt ner! Känn dig som hemma! Du får chansen.
Dela mitt bröd och mitt vin! Låt oss samtala om saken!
Låt oss dela våra tolkningar av det heliga! Låt oss sitta ner kring de eviga frågorna om livet, om döden, om hur livet ska och bör levas.
Om rätt och fel. Om behovet av att tro eller att inte tro.
Om orden, de stora orden; Hängivenhet, förströstan och ödmjukhet.
Om de farliga orden; Självständig, vild, skönhetsälskande och farlig. Låt oss tala om att vara närvarande i sitt eget liv. Och om att vara beroende.

Det finns en plats för allt i ett liv.
Det finns en tid för allt i ett liv.
Livet är en sekund eller en dag.
Det vatten jag ser blir en källa i mig, med ett flöde som ger liv och liv och liv igen.
Nu står jag här på kanten av källan i verkligheten.
Jag kan se hela mig. Jag kan se mig som en del av skapelsen.
Jag kan se hur jag är min egen del av det gudomliga. Jag ser att jag har blivit kvinna.

Satte in en kontaktannons...

Hej, enastående kvinna söker en livskamrat!

Tror att er Simson söker ett nytt hem och hoppas att det kan bli mitt..

 

och var tvungen att bevisa mina avsikter..

 

Simson skulle behöva arbeta för sitt uppehälle:

Väcka mig på morgonen med tassar på bröstet och ivriga slickningar i ansiktet, hans arbete som värmedyna kan då anses avslutat.

Han skulle också vara behjälplig med måltiderna och se till att vi får tre mål om dagen. Gärna på samma tid och såklart delikatesser.

Han skulle säkert vilja vara med och vattna blommorna och ligga på elementen ibland, så kan han klara dammningen medan han värmer sig. Dammsugaren är han antagligen rädd för så han får samla in dammråttorna. Badrummet där hans låda kommer att stå, tar jag ansvar för!

 

Hemma hos oss pratar vi mycket och just nu får jag bara mina svar. Simson kommer att bidra med massor i konversationen. Så hoppas jag att han inte är intresserad av TV utan hellre då P1 och P2. Han får en lammskinnspäls där han kan värma sig. Han skulle leka med och i gardinerna och jag skulle hämta stegen när han klättrat för högt och inte vågar komma ner.

 

Jag bor i lägenhet med balkong och om det blir aktuellt att Simson vågar sig ut på densamma kommer jag att klä in den med ett nät. Då kommer vi att sitta där tillsammans och kolla in stjärnorna och månen på nätterna och ibland på dagarna också. Ja, sitta där såklart.

 

Mycket kul skulle vi ha och mycket gos.Det är kul med pingisbollar eller annat som rullar..det är mys att ligga på och nära varandra.Garnnystan finns i massor och stickor kan man också leka med. 

 

Enastående och makalös, stockholmska boende på Gotland sedan 2004, räknar med att stanna här..jo jag är sjukpensionär sedan årsskiftet och vill verkligen ha en nära relation igen..

 

Vi är hemma och jag lovar uppdatera men först en liten bild...

 

 

Har vi tid och energi..

..att inte träffas?
Har vi tid och energi att träffas?
Orkar vi ha en relation med varandra?
Orkar vi ha en ickerelation med varandra?

Idag vaknade jag med önskan att begrava hela min familj, helst levande. Ibland omvandlar sig min ensamhet till en ilska som är stark som järn.

Jag borde inte svarat i telefonen när det ringer från ett okänt nummer.
Men jag är fortfarande så naiv att jag tror att den som ringer till mig vill mig något bra.
Jag borde inte samtalat eftersom jag egentligen var upptagen med helt andra saker, sådana som roade mig och som får mig att tänka på annat än denne sjuka familj.
Men som vanligt trodde jag att mamma ville mig väl.

Tar extra tabletter för att döva ensamheten och känslan av att det är meningslöst att börja om igen. Sover bort den underbara dagen. Gula löv som ännu hänger på träden, solljuset på tallarna och vinden som drar igenom.

Jag hoppas du förstår!
Nej jag förstår ingenting!
Kram

Farmor, jag smakar på ordet...

jo jag är farmor.
Två barnbarn har jag, båda gossar. Ed är snart tre och Sam, baby fortfarande, född i maj i år.
Farmor utan att ha hållit eller sett mina barnbarn live.
Hur förhåller jag mig till detta?
Hur lever jag med detta?
Hur står du ut, frågar en vän?
Hur klarar du det, frågar en annan?

Jag skriker ut min sorg över havet.
Jag tar det med mig i mina drömmar om natten.
Jag bär det i mina böner om dagen.
Jag klagar min sorg till Guden.
Jag klarar det inte!

På psykiatrins trappsteg..

”Hur mår vi egentligen? Kommunen provar ny strategi för att råda bot på psykisk ohälsa”. Rubriken är hämtad från GA samma dag som min insändare ”Så här kan vi göra Gotland lite bättre” var införd. Placering skulle det ha kallats om det varit i filmvärlden. Då hade jag fått betalt!

Nåja! Vad kan kommunen göra för att hjälpa kvinnor att må bättre? Jo, med psykologer på varje vårdcentral. Jättebra! Fler kvinnor är sjukskrivna här än i övriga Sverige, rökning, övervikt och låg utbildning anges som möjliga orsaker. Är det verkligen sjukvården och psykologerna som ska hjälpa kvinnor till livsstilsförändringar? Kanske skulle man satsa på friskvårdsteam och självhjälpsgrupper också. Ängslan, oro och ångest ingår i livet liksom nedstämdhet och kanske till och med depression..

Hoppar så till min egen situation och tror att många kvinnor känner igen sig i den. Sjukskriven sedan lång tid på grund av fibromyalgi, utmattningsdepression och ibland någon annan märklig diagnos. Distriktsläkare, försäkringskassa och arbetsförmedling arbetar hårt på att jag ska bli frisk och orka arbeta igen. Ja, jag också. Jag är egenföretagare i friskvårdsbranschen och får arbetspröva på olika ställen. Ordnar själv en praktikplats med möjlighet till anställning med lönebidrag. Ökar depressionsmedicinen och sömnmedicinen men blir så sjuk att man inte förlänger min provtjänstgöring. Sjukskriven igen med påtryckningarna att hitta ett jobb innan utförsäkring. Arbetsförmedlingens psykolog anser att jag är för sjuk för att arbeta och försäkringskassan att jag är för frisk för att vara sjukskriven. Under hela denna tid har jag bra stöd ifrån försäkringskassans handläggare och min distriktsläkare, men att komma in på psykiatrin är jättesvårt. Ja näst intill omöjligt. Verkar vara för frisk för att vara där! Jag går upp i vikt av medicinen och kan inte gå med stavarna som jag brukar eftersom jag har så ont i ett ben och ryggen. Man hittar såklart inget på röntgen. Baklås liksom!

 Till slut satt jag på psykiatrins trappa och grät. Då när jag inte vill leva längre, fick jag komma in..nästan för sent. Min upplevelse är att min doktor på psykiatrin ganska lätt ställde diagnosen bipolär sjukdom och med det fastställt kunde jag få klok medicin. Så får jag sakta lära mig att förhålla mig till min psykiska sjukdom. Ungefär som att ha diabetes sa en klok sjuksköterska.

Jag är tacksam över det förslag jag fick att få bli sjukpensionär. Egentligen skulle jag vilja jobba som alla andra men mina dagar går åt till olika sorters rehabilitering.  Vattengympa med efterföljande bastu på Korpen. Bassängen måste vara riktigt varm för att vi ska må bra! Träningsprogram också på Korpen, med handledning, och stavgång längs havet, snart ska jag träffa dietisten för att få hjälp med kylskåpsinnehållet och övervikten.  Det mesta av min tid idag går åt till att rehabilitera mig på olika sätt. Igen, jag är tacksam! Skriv en bok sa min doktor, skriv i jag form. Det är också rehabiliterande.

Om jag fått diagnosen tidigare och klok medicin och rehabilitering hade jag antagligen inte behövt bli sjukpensionär!