Brevet från Faster Ing-Mari

Hötorget 2010-09-01

Käraste Linda, sitter här i myllret på Hötorget och minns skogen norr om Lindarve. Blev så kaffesugen, så köpte en kopp och nu sitter jag här och skriver till dig.

Tänk att doften av kantareller kan påminna om barndomen och plocka fram bortglömda minnen. Torggubbarna, som förr kallades torgmamseller, ropade ut ”extra för dig damen. Special price for you”. Men jag kunde inte komma mig för att köpa några. Förr i världen skulle man aldrig komma på tanken att köpa kantareller, oavsett ”special price”.

Jag minns hur din far och jag skickades ut i skogen med dricku, tjock som köttsoppa, och korgar. Vi fick inte komma hem förrän korgarna var fulla. Ibland blev det sent om kvällen. Sen skulle svamparna träs på tråd och hängas upp till torkning. Det var tider det!

Vi lekte ofta att vi var på skattjakt och att vi skulle hitta en silverskatt från Vikingatiden. Sven berättade att du ska läsa arkeologi på högskolan och då kanske du behöver bifogad karta. Ja, jag ritar den ur minnet så skalan kanske är lite fel. Det är ju inte så lätt att hitta kantareller nuförtiden! Om du skulle springa på en skatt när du är ute och går kan du väl skicka en tanke till din gamla faster. Kom bara ihåg att man måste gå riktigt sakta för att hitta nåt.

Du ska veta Linda att du så ofta är i mina tankar och att du kommer att klara livet på gården med glans och dina studier.

När jag kommer hem ska jag plocka några hösthallon i trädgården.  
Vi ses i jul, jag kommer hem till Lindarve som vanligt! Spara lite svamp till mig!

Faster Ing-Mari

På väg till biblioteket

Linus hade hämtat henne vid terminalen. Långsamt körde de hem till gården. Den vackraste tiden på året. Lindarve lyste som en pärla i den grönskande försommaren. Bruset från havet hördes.
 
Antagningsbeskedet till Teologiska Högskolan hade kommit strax innan hon åkte på sin rundresa i Främre Asien. Hon hade dansat av glädje. Nu var allt förändrat. På väg hem hade hon stannat i Jordanien. I många år hade hon drömt om att få se Petra. Där hade hon också fått beskedet att hennes pappa hastigt blivit sämre. Hennes älskade pappa som möjliggjort så mycket både för henne och Linus.

Den röda cykeln står på sin vanliga plats vid den välbekanta busshållplatsen. Den hade blivit ganska rostig och inga växlar fungerade längre, men det var i alla fall bromsen som var viktigast.

Linda kör in genom Söderport och ser dimman som håller på att lätta över hamnen. Ett väder som passar hennes känslor. Tårarna ligger på lur igen.

Det rasslar om den gamla cykeln när Linda släpper bromsen. Flätan står rakt ut bakom henne och jackan flaxar i vinden.

Hon blir tvungen att stanna i Pallisaderna och tänka. Det finns ingen möjlighet att Linus ska klara gården själv. Hon är skyldig att hjälpa till och vill det gärna om det inte varit för drömmen om att kunna kombinera jobben lammbonde och präst. Och då behöver hon utbildningen i Bromma.  Hon suckar uppgivet och skakar på axlarna.

Utanför biblioteket står flera av hennes gamla vänner. Lycka till Linda och grattis ropar de. Inne i foajén har någon öppnat ett fik. Kaffe och nybakade bullar. Åh! Innan hon går in på biblioteket måste hon ha något att stärka sig med och hon öppnar sin dator.

Flera olästa E-post. Ett från Högskolan i Visby, avdelningen för Arkeologi och Osteologi.

Tankar på tunnelbanan

Jesus älskar alla barnen, utom mig! När föddes känslan av att vara oälskad?

Alla barnen på vår jord! Kanske är det sant att jag inte blivit tillräckligt älskad, men vem blir det, och att det gjort mig rädd. Kärleken är det som skapar trygghet och i otryggheten slutade jag leva började överleva,  tänka i svartvitt och klamra mig fast.

Kan jag känna mig älskad nu och glömma allt oälskande?

Eros kärlek föds ur behov, beundran och begär. En bräcklig kärlek svår att bygga sitt liv på där vi ständigt måste bevisa för varandra att vi älskar varandra, att vi förtjänar kärlek. Agape skapar ett djupare värde. Där oälskabarheten förvandlas till ovärderliga skatter. En känsla av att vara älskad med skäl som man faktiskt inte kan bli klok på . Med ett värde som överstiger allt.

Det finns en kärlek bortom allt förnuft. Guds kärlek?

Mitt i livet vet jag att jag kan påverka resten av det. Inte allt men mycket. Resten får jag lägga i Guds händer, på prov.  Jag får vara modig. Demonstrera att mod är att vara svag, sann, äkta, autentisk. Genom att resa livets resa, genom att göra det jag är rädd för blir jag den jag är.

Det betyder att jag vet att jag är värd. Det betyder att jag tror på mina drömmar. Det betyder att jag litar på att det finns en plan för mitt liv. Det betyder att jag har sett vägen jag kommer att vandra, ibland villigt ibland mer ovilligt. Det betyder att jag ber om hjälp att vandra den, därför att det krävs mod och jag är rädd ibland. Det betyder att jag duger … just som jag! Och jag vet att allt är mycket osäkert och det är just det som gör mig så trygg.

Tro och Liv

Jag längtar efter ett liv med en tro. Att kunna dela de tankar som bildar orden.
Jag längtar efter att kunna höra rösten i mitt hjärta och lyssna till orden som
formuleras till mina handlingar. Rena fingrar för goda handlingar.

Jag vill dela dem med dig. Du får hjälpa mig att prova om tankarna kan omvandlas
till göromål, eller om de får förbli fantasier.

Andra kan tycka det är omöjligt att urskilja den rätta rösten ibland allt det som låter inuti,
att det som brusar är en sörja av oljud. Det stärker inte mitt liv eller min tro. Det förminskar mig.
Andras tankar blir som klister.

När jag försöker spegla mig i det som kan ge mer liv, måste kladdet bort. Det som känns troligt och rent kan få nå min nakenhet. Jag är ingenting och ändå bär jag allt inom mig.

Varför ska det vara så svårt att se hela bilden på en och samma gång? Fragment av framtiden gror som frön. Framtiden som är hållbar. Så måste tiden få ha sin gång och helheten kommer att ges mig som ett förstånd, en dag.

Hantverkare i Lenas liv

Lena vet inte hur lång tid det kommer att ta innan hon förstår att hennes känslor är hennes och finns, vad andra än säger. Hon vet inte att hennes talanger och möjligheter kommer att följa den gyllene vägen. Hon vet bara att hon längtar.

Pappan var den första hantverkare hon mötte. Han tog henne med ner i tryckeriet. Hans maskin var stor och hade tangentbord. Blytackorna var blanka och hängde i en slaktarkrok.  Å, vad hon ville lära sig att skriva på hans maskin, men här lärde hon sig att läsa. Hon hängde över pappas axel och lärde sig ljuda, ljuga ihop en fantastisk värld.

Pappa kunde göra rader för hand också. Rubriker. Alla bokstäver låg i en särskild ordning, de vanligaste nära varandra. Ibland fick Lena göra egna rubriker. Liten flicka bär hem mjölkflaska! Hon visste redan då att det inte ska vara punkt i rubriker, men det kan vara utropstecken. Målare tvingar fyraåring?

Ibland gick hon till skomakaren. Där luktade det så gott. Läder och någon sorts kåda. Sitt i mitt knä, sa han och smekte henne över håret. Du är så söt, sa han och la hennes hand på något hårt på sitt lår. Jag ska inte göra dig illa, sa han och pillade in sitt finger under resåren. Han gjorde henne illa. Akta dig för fula gubbar!

Hon sitter på en hög pall mitt i tryckeriet. På bordet står kaffekoppar utan fat och överfulla askkoppar. Där ligger en nött kortlek, tre smutsiga glas och några tidningar. Herrtidningar. Hon har en kort veckad kjol på sig och en vit blus med puffärmar. Den är lite trång.

På väggarna hänger almanackor, kalendrar och bilder. Nakna kvinnor eller halvnakna, med bröst som lutar sig ut ur bilderna. Gubbarna tänder sina cigaretter och sörplar sitt kaffe. Flickan böjer sig fram för att bättre kunna höra vad samtalet handlar om. De pratar i munnen på varandra och skrattar högt. Något om genomskinligt och barn. Hon fattar inte riktigt. Hon som hade så många talanger och möjligheter! Hon som lyste guld och ville se världen genom sitt eget kalejdoskop!  I bakgrunden hörs skärmaskinen, där hennes pappa arbetar vidare. Dunk, när pressen slår ner pappersbunten, så ett skärande ljud, metall mot papper. Det låter som när en yxa klyver ett vedträ.

Det är mycket att göra! Handsättaren, som är i tjugoårsåldern, arbetar också vidare. Han tar bokstäverna ut de små facken och binder runt de färdiga raderna med snöre. Håret hänger ner i hans ansikte. Lite flottigt. Det luktar tryckfärg, stickigt och starkt i lokalen. Kanelbullar, kaffe och något syrligt eller ruttet. Mest från Pojkspolingen. Alla har öknamn, hon är Chefsdottern eller Prinsessanpåärten.

Lena rätar på sig och drar i blusen. Det gnisslar lite när hennes bara ben hasar av pallen. Hon fäster ögonen i taket. Det finns inga bilder där. Nu står hon bredvid fadern. I hennes värld finns ett torn, så högt att det når ända till himlen. Här kan hon titta på omvärlden.

Om hon ska tillbaka ut måste hon ta fram sin rustning och noga stoppa undan Lena. I världen utanför får ingen se Prinsessan. Tårarna och snoret blandar sig och droppar ner på blusen. Pappa är tyst och hugger på. Hon längtar efter Guden och drar sig tillbaka in i sin grå borg, i gränslandet mellan inne och ute.