Livets begränsning

Livets begränsning

Allt kommer jag ihåg. Hela mitt förflutna. Min barndom, mina ton- och ungdomsår. De första åren som förälder och åren i USA. Det var då det började, det kommer jag också ihåg. Allt håller mig fortfarande fången fastän jag inte vill. Min berättelse styr mig fortfarande. Kanske är jag förgiftad av den. Jag vill i så fall in på avgiftning!

Ensamheten, den tunga ensamheten! Längtan efter gemenskap och kärlek större än allt annat. Ljuset som kommer in i mig och förvandlar mitt mörker så att jag kan ta in livet helt och hållet. Kan jag verkligen hoppas på det?

Mina defekter och sår har på många sätt också blivit mina tillgångar. Konstnären Dan Leonetti förgyller sprickorna i sitt spruckna lergods. Precis som Gud förgyller våra sprickor.  Det känns ändå som om mer måste spricka upp och rinna ut. Det känns som varbölden värker i mig igen. Det smakar illa. Blåsorna sprider sig och förgiftar min mun. Jag måste vara i tystnad.

Jag uthärdar min ensamhet. Rastlöst och oförmögen att ta mig för något. Lider! När jag talar om mig och mitt lidande blir jag ett offer eller kan jag vara till hjälp? Jag vill och behöver tillhöra en gemenskap. Är det kyrkans? Räcker det med kyrkans? Mina förebilder finns i olika kommuniteter, Hildegard av Bingen, Henri Nouwen, namnkunniga och många som ingen vet namnet på.

Jag vill inte leva i önskedrömmarna utan i verkligheten. Konfrontera verkligheten, men jag känner mig bara avtrubbad och håglös. Vart tog mitt hopp vägen? Kan även jag uppstå? Jag orkar inte höra Predikaren igen. Han som pratar om att allt har sin tid..

Livscoacher och terapeuter, antidepressiva och stabiliserande, sömn och vakenhet i lagom mängd, mat och motion. Puh! Spruckna byxor som en följd av övervikten. Åh vad jag längtar efter mitt smala jag, och att enkelt kunna krypa ner i badkaret. ”LEVA”. Lycka har blivit svårdefinierat. Ibland önskar jag att jag fick sova, sova. Hoppsam här kom kanske dödslängtan fram igen. Vågar jag erkänna den idag?

Så trillar tårarna sakta utmed mina kinder. Självömkan! Fy vad jag harar mig. Hatar att inte kunna genomlida ensamheten. Hatar att känna mig så beroende och utanför. Gud vad vill du med mitt liv? Vad vill jag med mitt liv?

Jag vill kunna andas fritt och sova gott. Jag vill ha andrum och sinnesro.
Jag vill vara ärlig och sann. Jag vill ha ärlighet.
Jag vill vara pålitlig och hålla det jag lovat. Jag vill ha pålitlighet.
Jag vill slippa förlora mig själv. Jag vill ha tillhörighet.
Jag är beredd att ge mitt liv för det stora och heliga. Jag har passion i mitt liv.
Jag vill ha ett gott eftermäle.

Nu slänger jag alla självhjälpsböcker! Snabba fixar hjälper mig inte. Jag är så hel jag kan vara just nu och kämpar med min tomhet och min ensamhet. Med min längtan och min oförmåga. Tre sparar jag. De av Lars Åke W Persson. Sanningar och Gömställen, Hur hel kan man bli? Och Hålla vad man lovat.