Förvirring

Förvirringen ökar, där ovan trappan finns avsatsen och den öppna dörren. En lång grå trappa med höga steg. Väggarna är korridorgrå och den lilla flickan har provgått upp och ner. Ett steg uppåt och två tillbaka. Två uppåt och bara ett neråt. Jag ser att den ena dubbeldörren står öppen. Båda dörrarna är inte helt öppna såklart, så bra är det inte, men ena dörren är öppen och ljuset liksom faller ut. Ut på avsatsen, inbjudande, bara att kliva i. Tänk om jag skulle…

Öppnas dörren inåt eller utåt? Spelar det någon roll egentligen? Vad händer om jag faktiskt vågar ta stegen in i ljuset? Kliva ur lillflickan som så osäkert lyssnat på mammas ”Var försiktig!” Gå inte där, håll i dig. Låta pojkflickans vilda klätterlekar där kroppen övades till vighet och smidighet komma fram? Jag som vågade dyka från tian och inte räddes att hoppa från den svajande grenen. Kanske passar den rollen inte heller riktigt nu.

Är det dags att ikläda sig rollen som drottningen? Prinsessa har jag också varit. Du vet som hon på ärtan, känslig och ömtålig utan att veta varför. Väntat på prinsen på springaren. Prinsessan som inte varit i sig själv och inte kunnat uttrycka det jag vill eller behöver. Helt i händerna på omständigheterna, beroende av andras tyckande och bekräftelse. Jag som under många år gömt mig under en grå prasslig presenning. Övat mig att leva sitt liv i smyg.

Jag sneglar på drottningen. Blå iakttagande ögon, en mun som kan bli ett leende och det bruna håret som täcker öronen. Högt på huvudet kronan, tung, röda och gröna ädelstenar och den blå mitt fram. Hon ser betryckt ut, mycket ansvar och lite lek. Diamanterna runt halsen gnistrar och den pälsbrämade blå sammetsjackan skyddar lite mot kylan. Vad har de gemensant?

Finns det ingen blandning? Jag är ju lillflicka, drottning och antagligen sabotör också, allt på en gång. Jag vill prova den blå sammetsjackan och en längtan föds igen. Längtan att leva livet. Längtan att njuta av det som livet kan bjuda. Börja tycka om mig själv som jag faktiskt är. Rödhårig, gröna ögon och tantmage.

Det skulle kunna bli en ny öppning, en ny möjlighet som kan ge nya insikter. Jag behöver förbereda mig mentalt, bli villig att se sanningen. Jag undrar över mitt mod, klarar jag den här förändringen. Vågar jag låta ljuset genomlysa mig.

Så går jag. Uppför trappan, på vänsterkanten där det ser ljusast ut, lättast. Sju steg som i Jakobs stege. Jag avvaktar på sista steget och får oväntad hjälp. Där står Samuel mannen som är kallad att tolka mellan den stora kraften och människorna. Inbjudande öppnar han dörren på vid gavel och ljuset, gult, rött, blått och grönt ljus faller över mig.

Dörren är öppen men jag kan inte gå in ännu. Jag vill veta vad som står skrivet kring dörrposten. Vishetens ord, eller kärlekens eller livets eller smärtans. Jag ser tecknet för bröd, fiskar och vatten. Jag tänker att Samuel kommer att hjälpa mig att se helheten, förresten jag vet att jag själv kommer att kunna bidra med ett och annat. Så många stängda dörrar som jag stått framför, så många plaster jag försökt krångla sig in på. All min egen erfarenhet samlad, lyser vitt. Mannen och dörren omges av kärlek, äkta och ren kärlek.

Jag har bett, längtat och önskat att hitta min livskamrat. Mannen som passar precis för mig och jag för honom. Jag vet att det är han genom känslan av förtrogenheten, igenkänningen och tryggheten. Jag vet att jag inte ska leta efter honom och att han kommer in i mitt liv helt naturligt, tar sin plats.