Lena vet inte hur lång tid det kommer att ta innan hon förstår att hennes känslor är hennes och finns, vad andra än säger. Hon vet inte att hennes talanger och möjligheter kommer att följa den gyllene vägen. Hon vet bara att hon längtar.
Pappan var den första hantverkare hon mötte. Han tog henne med ner i tryckeriet. Hans maskin var stor och hade tangentbord. Blytackorna var blanka och hängde i en slaktarkrok. Å, vad hon ville lära sig att skriva på hans maskin, men här lärde hon sig att läsa. Hon hängde över pappas axel och lärde sig ljuda, ljuga ihop en fantastisk värld.
Pappa kunde göra rader för hand också. Rubriker. Alla bokstäver låg i en särskild ordning, de vanligaste nära varandra. Ibland fick Lena göra egna rubriker. Liten flicka bär hem mjölkflaska! Hon visste redan då att det inte ska vara punkt i rubriker, men det kan vara utropstecken. Målare tvingar fyraåring?
Ibland gick hon till skomakaren. Där luktade det så gott. Läder och någon sorts kåda. Sitt i mitt knä, sa han och smekte henne över håret. Du är så söt, sa han och la hennes hand på något hårt på sitt lår. Jag ska inte göra dig illa, sa han och pillade in sitt finger under resåren. Han gjorde henne illa. Akta dig för fula gubbar!
Hon sitter på en hög pall mitt i tryckeriet. På bordet står kaffekoppar utan fat och överfulla askkoppar. Där ligger en nött kortlek, tre smutsiga glas och några tidningar. Herrtidningar. Hon har en kort veckad kjol på sig och en vit blus med puffärmar. Den är lite trång.
På väggarna hänger almanackor, kalendrar och bilder. Nakna kvinnor eller halvnakna, med bröst som lutar sig ut ur bilderna. Gubbarna tänder sina cigaretter och sörplar sitt kaffe. Flickan böjer sig fram för att bättre kunna höra vad samtalet handlar om. De pratar i munnen på varandra och skrattar högt. Något om genomskinligt och barn. Hon fattar inte riktigt. Hon som hade så många talanger och möjligheter! Hon som lyste guld och ville se världen genom sitt eget kalejdoskop! I bakgrunden hörs skärmaskinen, där hennes pappa arbetar vidare. Dunk, när pressen slår ner pappersbunten, så ett skärande ljud, metall mot papper. Det låter som när en yxa klyver ett vedträ.
Det är mycket att göra! Handsättaren, som är i tjugoårsåldern, arbetar också vidare. Han tar bokstäverna ut de små facken och binder runt de färdiga raderna med snöre. Håret hänger ner i hans ansikte. Lite flottigt. Det luktar tryckfärg, stickigt och starkt i lokalen. Kanelbullar, kaffe och något syrligt eller ruttet. Mest från Pojkspolingen. Alla har öknamn, hon är Chefsdottern eller Prinsessanpåärten.
Lena rätar på sig och drar i blusen. Det gnisslar lite när hennes bara ben hasar av pallen. Hon fäster ögonen i taket. Det finns inga bilder där. Nu står hon bredvid fadern. I hennes värld finns ett torn, så högt att det når ända till himlen. Här kan hon titta på omvärlden.
Om hon ska tillbaka ut måste hon ta fram sin rustning och noga stoppa undan Lena. I världen utanför får ingen se Prinsessan. Tårarna och snoret blandar sig och droppar ner på blusen. Pappa är tyst och hugger på. Hon längtar efter Guden och drar sig tillbaka in i sin grå borg, i gränslandet mellan inne och ute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar