På väg till biblioteket

Linus hade hämtat henne vid terminalen. Långsamt körde de hem till gården. Den vackraste tiden på året. Lindarve lyste som en pärla i den grönskande försommaren. Bruset från havet hördes.
 
Antagningsbeskedet till Teologiska Högskolan hade kommit strax innan hon åkte på sin rundresa i Främre Asien. Hon hade dansat av glädje. Nu var allt förändrat. På väg hem hade hon stannat i Jordanien. I många år hade hon drömt om att få se Petra. Där hade hon också fått beskedet att hennes pappa hastigt blivit sämre. Hennes älskade pappa som möjliggjort så mycket både för henne och Linus.

Den röda cykeln står på sin vanliga plats vid den välbekanta busshållplatsen. Den hade blivit ganska rostig och inga växlar fungerade längre, men det var i alla fall bromsen som var viktigast.

Linda kör in genom Söderport och ser dimman som håller på att lätta över hamnen. Ett väder som passar hennes känslor. Tårarna ligger på lur igen.

Det rasslar om den gamla cykeln när Linda släpper bromsen. Flätan står rakt ut bakom henne och jackan flaxar i vinden.

Hon blir tvungen att stanna i Pallisaderna och tänka. Det finns ingen möjlighet att Linus ska klara gården själv. Hon är skyldig att hjälpa till och vill det gärna om det inte varit för drömmen om att kunna kombinera jobben lammbonde och präst. Och då behöver hon utbildningen i Bromma.  Hon suckar uppgivet och skakar på axlarna.

Utanför biblioteket står flera av hennes gamla vänner. Lycka till Linda och grattis ropar de. Inne i foajén har någon öppnat ett fik. Kaffe och nybakade bullar. Åh! Innan hon går in på biblioteket måste hon ha något att stärka sig med och hon öppnar sin dator.

Flera olästa E-post. Ett från Högskolan i Visby, avdelningen för Arkeologi och Osteologi.